Behov av räddning

Människor är förkrympta. 

Mindre än vad de kunnat bli.

Levande under sin potential. 

Tyngda, ihoptryckta av livets svårigheter, hjärtats sorg, visionernas ouppnåeligheten och felstegens ångest.

Herre förbarma dig...

Behov av räddning

Människor är förkrympta. 

Mindre än vad de kunnat bli.

Levande under sin potential. 

Tyngda, ihoptryckta av livets svårigheter, hjärtats sorg, visionernas ouppnåeligheten och felstegens ångest.

Herre förbarma dig...

Ord som öppnar djupen

Den som är framme har lång väg att gå.

Tomas Tranströmer 




Målning av Shisui Akiba

Dom väntar på dig...

Dom väntar på dig...

Den andre, som är beroende av min lydnad,
medmänniskan, som väntar på min hjälp,
den sårade, som ser efter min omsorg,
den ensamme, som söker min gemenskap.

och min kamp står i att strida mot;
Lättjan, kroppens tyngd, lemmarnas slapphet,
själens leda, sinnets förvirring och tankarnas förmörkelse.

Jag måste vinna den kampen...

Framtidsvisioner

Backa hellre än att gå på,
böja mig hellre än att stå fast.

Gå hellre än att strida,
fria hellre än att fälla.

Orden bakom orden

"Jag hör inte på vad du säger,
jag lyssnar på vad som får dig att tala."

Eller...

"Det är undertonen som är tonen."

Att lyssna

Från dagens läsning av Dietrich Bonhoeffer:

På samma sätt som Guds kärlek till oss börjar med att vi lyssnar till hans ord,
så börjar kärleken till våra systrar och bröder med att vi lär oss lyssna till dem.

Flerdimensionell

Jag har en förkärlek till musik som både har en mjuk sida och en hård sida, t ex en mjuk röst till hård musik, det gäller även till viss del med människor.

Människor som vågar visa ömhet och empati samtidigt som det finns en fasthet, något orubbligt med blir liksom flerdimensionell. Jag tänker att om man har dessa ytterligheter har man även de olika nyanserna däremellan, något som jag ser som eftersträvansvärt.

I detta vill jag själv möta människor nyfiket och när relationen djupnar vill jag försöka möta människor som min förebild, med Nåd och Sanning.

I vilken grad jag kan göra det, beror på hur mycket jag älskar den jag möter. 

Vardagsrums lyrik

Tänk på:
Livets korthet,
Dödens visshet, 
Evighetens längd.

Detta stod det på en bonad som hängde i min farmor och farfars vardagsrum, mitt emot TV:n, som någon form av kontrast till ytlighet, lättsinnighet och underhållning. Liksom två poler som Livet utspelar sig emellan.

För min farmor och farfar var dessa två poler levande, samtalen kring köksbordet rymde dessa två och allt som fanns däremellan. Ofta handlade det om människors väl och ve, men aldrig lättsinnigt eller nedlåtande, utan i vördnad och nyfikenhet, både på livet, människorna och världen runt oss. Bonadens budskap sattes ofta i relation till deras tro, där svaren och framförallt tryggheten fanns inför Livets stora frågor.  Speciellt efter att farfar gått bort och i de långa samtalen jag fick tillsammans med farmor många år efter detta. Inte samtal i vemod, bitterhet eller nostalgi utan nyfikna, framåtblickande samtal, som ofta slutade med de tacksamma orden, "Vi har det allt bra.".
Ord som satte bonadens budskap i relation till TV:ns nyheter. 

...lugnt mot det osannolika.

"Börja med det omöjliga. Fortsätt lugnt mot det osannolika. Inga bekymmer, det finns åtminstone fem utgångar"

Daniel Berrigan, egen översättning.

Det omöjliga:
En Manlig förebild,
Far till många,
Lärare utan stress,
ödmjuk Kristen.

Det osannolika:
Asket,
Ensamhet,
ett fördomsfritt Seende
och förvandlat Sverige.