Om det bara vore möjligt för oss att se längre än vår kunskap räcker,
bortom de yttre gränserna för våra aningar,
då kanske vi skulle kunna bära våra sorger med större tillförsikt än vår glädje.
För i sorgen finns det något nytt,
något okänt som tar sig in i oss;
våra känslor förstummas i osäkerhet och skam,
allt i oss drar sig tillbaka,
en tystnad uppstår,
och det nya,
som ingen vet något om,
står mitt därinne och säger ingenting
...
Vi måste omfamna vår tillvaro med det vidaste greppet vi någonsin kan - allt, även det oerhörda, måste kunna vara möjligt därinom.
Det är i grund och botten det enda mod som krävs av oss:
modet att möta det mest märkliga, exceptionella och oförklarliga som kan drabba oss.
Brev till en Ung Poet (Åttonde brevet) - Rainer Maria Rilke
