Jag är lärare. I en skola. I en småstad.
Skolan; kritiserad, analyserad, undersökt, debatterad...
...och dessa stackars elever, som går i denna skola. Hur skall de förhålla sig till denna skola? Vad skall de tycka, känna och förvänta sig av sin skola?
Hur skall det gå bra för mig, i en sådan skola?
I det jag skrivit ovan ligger något farligt och förödande för eleverna på varje svensk skola. En osäkerhet, ovisshet om den skolan jag går på, är bra eller dålig.
För elever är inte dumma. Barn är inte dumma. De hör vad föräldrar säger, vad vuxna säger, vad lärare och politiker säger.
"Skolan är inte tillräckligt bra, och eleverna är inte tillräckligt bra", sjunger vuxenvärldens kör.
Vad skapar detta hos elever?
Det skapar osäkerhet i elevernas miljö, och det skapar osäkerhet i eleverna...
...en osäkerhet, otrygghet som hämmar inlärningen. Med osäkerhet både i och runt sig blir eleverna inte i första hand inriktade på att kunskap och att lära sig i skolan...
...utan de vill i första hand skapa trygghet runt sig.
Denna trygghet söker de inte främst i vuxenvärlden utan bland jämnåriga, för vuxenvärlden har redan dömt ut både deras miljö (skolan) och eleverna själv, med att deras resultat är för dåliga.
De blir helt enkelt utlämnade till sig själva och varandra både i skolan och med sina skolresultat. Och vart det slutar vet vi och det vet PISA också.
Och lösningen då, vad är det?
Uppskatta; först barnen/eleverna, sedan skolan, rektorer och läraren,
...och glöm för alltid i världen inte att uppskatta föräldrarna som skickar det dyrbaraste de har till oss i skolan.
