Författarbrev.

Som hjälp i våra studier har vi fått ett uppdrag att skriva ett brev till någon av författarna i en bok som ingår i kurslitteraturen. Boken heter "Didaktik för yrkeslärare". Jag har valt att skriva brevet till författaren av första kapitlet då detta fastnade hos mig och var med som ett filter genom hela boken. Det kommer säkert finns fler tillfällen att åter komma till denna bok här på bloggen.

Brev till författaren av Kapitel 1 Per-Erik Ellström.

Hej.

Jag vill först tack för ett spännande kapitel och det har levt med mig genom hela boken. I ditt kapitel tar du upp en problematik utifrån hur vi som yrkeslärare och pedagoger skall utbilda våra elever.

Skall vi anpassa undervisningen till dagens efterfrågan och dagens arbetsplatser eller skall vi utbilda elever till att utveckla och till framtidens arbetsplatser?

Som jag ser det finns för och nackdelar med båda sätten att se på yrkesutbildning och jag går inte igenom dessa utan vill komma till hur jag tänker och ser på detta.

Egna reflektioner

Min tanke kring dessa två begrepp är inte, antingen eller, utan både och. De hör ihop och går inte att skilja åt mer än i teorin. Utbildningen måste anpassas till dagens yrkesliv för att den skall ha legitimitet men för att ungdomar skall kunna attraheras av den måste den ha en framtid och ett framtids/utvecklings perspektiv.

I dessa två, anpassa och utveckla, finns både historia, nutid och framtid – elever behöver både ett historiskt perspektiv och se varifrån yrket kommer, men också en nutidsanalys för att kunna ta sikte på framtiden och framförallt vad framtiden kommer innebära för yrket. I detta tidsperspektiv ser jag både en anpassning och utveckling, där anpassning hör till historia och nutid, och där utvecklingen är framtiden.

Svårast, speciellt för oss lärare, är framtiden och utveckling både att det är svårt att sia om framtiden men också kunna ”hänga med” i utvecklingen. Men det är även svårast för eleverna som beskrivs på sidan 202, där eleverna beskrivs som att de vill ha enkla, anpassade uppgifter, rakt och enkelt.

Då jag jobbat på ett gymnasium och även under min VFU tid, har jag konstaterat att dessa ungdomar i många fall inte är mogna för problemlösning och utvecklingsinriktad utbildning/lärande. En tanke som jag kan skönja på sidan 32, vilket jag finner intressant, är utförande och anpassning undervisning är en ”lägre” nivå av lärande. Och utvecklingsinriktad lärande är en högre form.

Det kanske är så att vi måste börja på en lägre nivå med våra elever för att föra dem fram till ett mer utvecklingslärande. Vilket kanske också kan skönjas i läroplaner och framförallt i bedömningar, där reflektion, analyser m m ses som grunden för ett högre betyg.

Undran

Det jag undrar över är om mina tankar kring hur anpassning och utveckling sammanfaller med dina. Alltså om det du håller med om att anpassning är en lägre form än utveckling. Men också om du håller med om att det går att se utifrån ett tidsperspektiv, där anpassning är dåtid och nutid, men där utveckling är framtid.

Utifrån det sociokulturella perspektivet, som jag tycker lyser igenom hela boken, kommer vi mer eller mindre automatiskt till utvecklingslogik som du har i tabellen på sidan 31. Då ungdomar och människorna generellt inte kan låta bli att lära sig och utvecklad det de håller på med .

Om utvecklingen går framåt eller bakåt lämnar vi till en diskussion i filosofi.

Tack för du givit mig mycket att tänka över, reflektera över och ta med vidare i min utbildning.

Josef Gustafsson, blivande yrkeslärare