Jag är inte mycket för att upptäcka världen. Inte heller att se nya platser eller att uppleva exotiska platser och sånt. Något som jag ändå tror ligger djup i våra mänskliga gener att göra. Förr och till viss del nu gjorde man pilgrimsresor över kontinenter till olika exotiska platser och där man både fick se världen men också i ett sökande efter en inre ro och frid.
Dagens ungdomar visar även de upp just detta, att när de tagit student vill de ut och se världen, komma bort från det vardaglig och uppleva det exotiska. Men också, som pilgrimerna hitta en inre ro, en identitet; vem är jag i denna stora världen?
Trots att jag själv inte har något behov av att detta, kan jag på något sätt identitfiera mig med både pilgrimen och dagens ungdomar. Men min upptäcksfärd har hela mitt liv gått inåt. In i fantasin på olika sätt, in i min tankevärld, in i mitt egna inre. Där jag både funnit frid och identiteten. Men som vår kyrkofader Augustinus uttryckte det; att resan inåt, blev också resan till Gud.
I min resa inåt, upptäckte jag inte bara vem jag själv var, utan också vem Gud är, vad han är för mig, vilka tankar han har om mig.I flera avseende har jag upplevt hur Gud tagit min hand och tagit mig med ut på pilgrimsresor, i mitt inre men också numera i mitt yttre.
Tack gode Gud!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar