Enhet ger liv - Matta Al-Miskin

En fantastiskt bra bok av denne man. Radikal, konfrontativ och fyllda av kärlek och hjärta. 

Thomas Merton och Dorothy Day

Efter att läst några avsnitt i senaste numret av Pilgrim om Thomas Merton, läste jag om honom på nätet. En intressant och spännande människa, jag får nog ge mig i kast med en av hans böcker. Samtidigt snubblande jag över en kvinna som hette Dorothy Day. Hade hört lite om henne tidigare, också en väldigt spännande berättelse.

När jag skriver spännande människa så menar jag oftast inte att de levde ett spännande liv eller gjorde något speciellt, vilket dessa två gjorde. Det som jag finner spännande är när man börja förstå eller åtminstone ser skymten av deras inre liv. I bön, i tanken, i relation till Gud och deras nästa.

Det är då det börja bli riktigt spännande. Avslutningsvis ett citat av Dorothy Day:

"Those who cannot see Christ in the poor are atheists indeed."

Nyanserat

Betygskriterierna för A i betyg på gymnasiet innehåller alltid ordet nyanserat, i vart fall inom ämnet psykologi. Man skall ha nyanserade redogörelser och visa på nyanserade samband, för att visa att man ha förstått. Att kunna byta och skifta perspektiv ingår också i betygskriterierna och kunna visa på nyanserade omdöme i val av perspektiv.

Den flyktingkatastrof som vi är mitt upp i, i Sverige, i Europa och faktiskt stora delar av världen behövs också kunna ses utifrån ett nyanserat förhållningssätt. I Sverige upplever jag hur både politiken och debatten och föralldel opinionen ofta är väldigt polariserad, alltså väldigt svart eller vit. Beroende på vad man förespråkar så håller man sig bara till ett perspektiv och kan definitivt inte ta in eller förstå andra perspektiv.
Utifrån betygskriterierna skulle man möjligen komma upp till ett C om man då kan visa att man ser både det svarta och det vita, men för att få A måste man se det som är däremellan och vad det är som påverkar att det rör sig mellan svart och vitt.

Detta menar jag är både en farlig väg men som också ger en skev bild av verkligheten. Där de som förespråkar fri invandring inte ser det problematiska med detta och de som vill stänga gränserna inte ser att människors utsatthet och desperation, och att vi verkligen kan göra en skillnad.

Min syn på detta mycket stora fråga, och kanske den största i vår tid är att försöka ha flera tankar och perspektiv i huvudet samtidigt.
Alltså jag ser det problematiska med att få flera hundratusen nya människor till Sverige på kort tid, men också att det är människors liv det handlar om och att det t o m är värt att höja skatt eller att sänka välfärden för att kunna ta emot dessa människor. För hittills har ingen behövt avstå eller ofrivilligt behövt göra uppoffringar i mottagandet av flyktingar.

Kärleken däremot är onyanserad, ologisk och utgivande. Men då kärleken är varken politisk, beräknande  eller högljud. Utan ser endast den Andre, min nästa. Och vem min nästa är, får du läsa själv i Bibeln.

Pilgrim, vagabond och den inre resan.

Jag är inte mycket för att upptäcka världen. Inte heller att se nya platser eller att uppleva exotiska platser och sånt. Något som jag ändå tror ligger djup i våra mänskliga gener att göra. Förr och till viss del nu gjorde man pilgrimsresor över kontinenter till olika exotiska platser och där man både fick se världen men också i ett sökande efter en inre ro och frid.
Dagens ungdomar visar även de upp just detta, att när de tagit student vill de ut och se världen, komma bort från det vardaglig och uppleva det exotiska. Men också, som pilgrimerna hitta en inre ro, en identitet; vem är jag i denna stora världen?

Trots att jag själv inte har något behov av att detta, kan jag på något sätt identitfiera mig med både pilgrimen och dagens ungdomar. Men min upptäcksfärd har hela mitt liv gått inåt. In i fantasin på olika sätt, in i min tankevärld, in i mitt egna inre. Där jag både funnit frid och identiteten. Men som vår kyrkofader Augustinus uttryckte det; att resan inåt, blev också resan till Gud.
I min resa inåt, upptäckte jag inte bara vem jag själv var, utan också vem Gud är, vad han är för mig, vilka tankar han har om mig.I flera avseende har jag upplevt hur Gud tagit min hand och tagit mig med ut på pilgrimsresor, i mitt inre men också numera i mitt yttre.

Tack gode Gud!

40 årskris eller?

Drömde i natt att jag inte kommer hinna med allt jag vill i livet, men det var inget speciellt jag ville få gjort. Har haft lite sådana tankar det sista, man har liksom pricka av mycket på listan över saker som skall göras i livet, och det är liksom klart. Man har varit gift ett tag, vet vart man skall bo resten av livet och har ett jobb som man skulle kunna ha till pension, barnen är gjorda och man väntar bara på att livet skall gå.Nu skall man bara få tid till att göra det man vill göra...inte så att jag ångra nåt eller vill välja bort nåt jag har eller gjort, bara mer tid.Vad skulle jag då vilja göra? Kanske skulle gör en lista med saker jag skulle vilja göra eller göra mer av. Jag har en elev som håller på med en bucket-list, alltså en lista med saker som hon vill prova och ha gjort innan hon dör.Där är väl kanske inte jag, jag har inget stort behov av pröva nåt nytt eller se nåt speciellt, däremot finns det mycket som jag skulle vilja göra mer av eller saker som jag har hållit på med som jag skulle vilja ta upp igen.Men det kanske är det som är 40 årskrisen, att börja se slutet, samtidigt som man inte tyckte att man hann med så mycket när man var ung, så man dras åt båda hållen. Drömmen att kunna göra det man gjorde när man var yngre, samtidigt som man inse att man kanske inte kommer hinna med det eller inte ens har samma kroppsliga möjlighet att göra det. 

En uppdatering.

Då bloggen startade som en del i min utbildning vill jag bara ge en kort uppdatering.

Jag är nu mera legitimerad lärare och jobbar heltid. Förutom att jag blev yrkeslärare så blev jag även behörig i ett ämne som jag studerat tidigare, nämligen psykologi. Detta gör att nu undervisar i psykologi på heltid och har ingen undervisning i något yrkesämne.
Efter att varit VFU-elev på en skola, började jag jobba 40 - 70 % på en annan gymnasieskola, men när det läsåret var slut flyttade till gymnasieskolan i min hemkommun och där är jag nu är inne på mitt andra år som lärare. Fr o m med hösten 2015 är jag dessutom mentor för första årets gymnasieelever vilket också är första gången.

Om jag kortfattat skall beskriva mina tankar om det min första tid som lärare så är arbetet betydligt bättre än sitt rykte. Inte så fruktansvärd tungt och mycket att göra som alla, speciellt andra lärare gjort uttryck för. Kanske är därför som så få söker sig till yrket då ett flertal inom yrket beskriver det på det sättet.
Jag upplever också att min kontakt med eleverna är god, vilket är en tillgång både i undervisningssituationen men också vid sidan om som mentor.
Det som är negativt är vissa administrativa saker som är svårt att gör någonting åt, i vart fall som lärare. T ex som mentor för elever i 1:an har jag ingen undervisning med de elever som är mina mentorselever. Detta gör att vi har liksom ingen naturlig kontakt förutom mentorstiden, vilket är 30 minuter i veckan. Det andra som är lite negativa är att jag har ett väldigt litet ämne, psykologi, som gör att jag är på väldigt många olika program och har väldigt många elever. Har inget emot just att vara på olika program eller ha många elever, men det förväntas att man är engagerad på sitt program och framförallt är det svårt att samarbeta med andra lärare på grund av detta. För övrigt sitter jag på samhällsprogrammet vilket jag tycket är mycket passande, speciellt då skolan valt att även erbjuda beteendevetenskaplig inriktning på samhällsprogrammet. Något som jag känner att jag både vill och kan engagera mig i.

Ok, det var en kort uppdatering om läget.

Tekniska dilemman

Att skolan är och bör vara i framkant med den tekniska utvecklingen ser jag som något positivt. Men tekniken har även den sina begränsningar och skapar ibland mer hinner än möjligheter.

Beroende på om skolan, inte programmet, har valt att använda PC eller Mac ställs ofta programmet i ett dilemma. Vilka program skall vi använda? Vad är möjligt? Vad har vi råd med? Vad använder branschen? Vad som är bäst för eleverna kommer relativt långt ner på listan. Och frågan är vad som är bäst för eleverna. Branschens krav? Bäst för utbildningen?

Vad som är lätt att använda står ofta i kontrast vad som ger de största möjligheterna och bästa resultatet.
Jag har sett skolor använda datorns märke för att marknadsföra skolan. Bra eller dåligt?
Det lägger man ut på eleverna vad de uppfattar som är bäst eller vad som är "inne" eller populärt.

Här står alla skolor och program inför svårigheter, men yrkesprogrammen kanske har ett försprång då man alltid kan vända sig t ex programråd, för att höra vad branschen efter frågar.
Men då anpassar man sig till branschen och inte utvecklar den...

"Skarpa projekt"

Både på de arbetsplatser jag varit som VFU och lärare har det förekommit projekt på HA-programmet som har varit "skarpa". Detta innebär att man får ett uppdrag från någon som inte har något med skolan att göra, som elever skall utföra. Det kan vara uppdrag som de gör i skolan som t ex affischer, logotyper men också utanför skolan så som inventering, skyltning m m.
Detta är något som litteraturen tar upp som något positivt och jag upplevt som verkligt meningsfullt och berikande för eleverna. Det ger ett allvar i skolarbetet men också en naturlig och viktig kontakt ut i näringslivet.

Dessa projekt bygger på att ett upparbetat samarbete och förtroende med branschen på orten, vilket skapar förutsättningar till detta. Ofta byggs sådant upp över lång tid men jag tror även vi nyutexaminerade lärare har mycket att tillföra till denna relation. Speciellt om vi arbetat i branschen på samma ort som vi är lärare i, då kan vi ta med kontakter och relationer från branschen in i skolan. Något som jag både vill och ser en möjlighet att göra utifrån min bakgrund.

Utifrån ett lärarperspektiv blir svårigheten att avgöra när eleverna är mogna för dessa projekt. Det jag har sett är de oftast dyker upp i åk 2 och 3. Kraven på dessa projekt bör även vara att de riktas mot alla elever i en klass och inte enbart utvalda, ofta starka, elever.

Till dessa "skarpa projekt" bör även UF ses. Många skolar använder sig av UF på HA-programmet, vilket jag ser som mycket positivt så jag själv har bakgrund som egen företagare. Men man bör funderar på hur dessa riktas. Är det ett UF-företag som kommer agera på skolan eller kommer kunder och relationer utanför skolan skapas?
För mig är det självklart att dessa företag skall och bör riktas utåt, utanför skolans väggar. Detta ger större mening och allvar åt skolarbetet, men också kontakter och broar mellan skola, elever och näringsliv, bransch.

Ögonblick

Idag lärde sig min dotter att cykla. Vilka ögon, dom tindrade som de klaraste stjärnor. Hon mästrade det, klarade det. Vilken lycka.

Att först spring efter och hålla i pakethållaren och sedan släppa och se hur hon cyklar själv är också stor lycka.Helt plötsligt föll alla bitarna på plats, åldern var inne, snön hade smält, cykelhjulen var pumpade, pappa hade tid, och vilja fanns där.

Det är mycket som måste vara på plats för att ögonblicket skall komma. Vissa saker går att påverka, vissa saker får man ta när tillfälle ges och vissa saker får man helt enkelt vänta in.

Saker som att lära sig cykla går inte att forcera fram, men tids nog kommer förmågan, mognaden och motivationen. T ex vår 3 årige son var väldigt motiverad att lära sig att cykla idag, efter att han sett sin stora syster lyckas.

Livet är rikt och man kan lära sig praktisk didaktik när man minst anar det.  

Författarbrev.

Som hjälp i våra studier har vi fått ett uppdrag att skriva ett brev till någon av författarna i en bok som ingår i kurslitteraturen. Boken heter "Didaktik för yrkeslärare". Jag har valt att skriva brevet till författaren av första kapitlet då detta fastnade hos mig och var med som ett filter genom hela boken. Det kommer säkert finns fler tillfällen att åter komma till denna bok här på bloggen.

Brev till författaren av Kapitel 1 Per-Erik Ellström.

Hej.

Jag vill först tack för ett spännande kapitel och det har levt med mig genom hela boken. I ditt kapitel tar du upp en problematik utifrån hur vi som yrkeslärare och pedagoger skall utbilda våra elever.

Skall vi anpassa undervisningen till dagens efterfrågan och dagens arbetsplatser eller skall vi utbilda elever till att utveckla och till framtidens arbetsplatser?

Som jag ser det finns för och nackdelar med båda sätten att se på yrkesutbildning och jag går inte igenom dessa utan vill komma till hur jag tänker och ser på detta.

Egna reflektioner

Min tanke kring dessa två begrepp är inte, antingen eller, utan både och. De hör ihop och går inte att skilja åt mer än i teorin. Utbildningen måste anpassas till dagens yrkesliv för att den skall ha legitimitet men för att ungdomar skall kunna attraheras av den måste den ha en framtid och ett framtids/utvecklings perspektiv.

I dessa två, anpassa och utveckla, finns både historia, nutid och framtid – elever behöver både ett historiskt perspektiv och se varifrån yrket kommer, men också en nutidsanalys för att kunna ta sikte på framtiden och framförallt vad framtiden kommer innebära för yrket. I detta tidsperspektiv ser jag både en anpassning och utveckling, där anpassning hör till historia och nutid, och där utvecklingen är framtiden.

Svårast, speciellt för oss lärare, är framtiden och utveckling både att det är svårt att sia om framtiden men också kunna ”hänga med” i utvecklingen. Men det är även svårast för eleverna som beskrivs på sidan 202, där eleverna beskrivs som att de vill ha enkla, anpassade uppgifter, rakt och enkelt.

Då jag jobbat på ett gymnasium och även under min VFU tid, har jag konstaterat att dessa ungdomar i många fall inte är mogna för problemlösning och utvecklingsinriktad utbildning/lärande. En tanke som jag kan skönja på sidan 32, vilket jag finner intressant, är utförande och anpassning undervisning är en ”lägre” nivå av lärande. Och utvecklingsinriktad lärande är en högre form.

Det kanske är så att vi måste börja på en lägre nivå med våra elever för att föra dem fram till ett mer utvecklingslärande. Vilket kanske också kan skönjas i läroplaner och framförallt i bedömningar, där reflektion, analyser m m ses som grunden för ett högre betyg.

Undran

Det jag undrar över är om mina tankar kring hur anpassning och utveckling sammanfaller med dina. Alltså om det du håller med om att anpassning är en lägre form än utveckling. Men också om du håller med om att det går att se utifrån ett tidsperspektiv, där anpassning är dåtid och nutid, men där utveckling är framtid.

Utifrån det sociokulturella perspektivet, som jag tycker lyser igenom hela boken, kommer vi mer eller mindre automatiskt till utvecklingslogik som du har i tabellen på sidan 31. Då ungdomar och människorna generellt inte kan låta bli att lära sig och utvecklad det de håller på med .

Om utvecklingen går framåt eller bakåt lämnar vi till en diskussion i filosofi.

Tack för du givit mig mycket att tänka över, reflektera över och ta med vidare i min utbildning.

Josef Gustafsson, blivande yrkeslärare